Nu är vi hemma igen. Den sista veckan har varit omumlande, därav ingen uppdatering.

Vi åkte från Mokuti, Etosha i onsdags (14/5) till Waterberg Guest Farm.  Vägen gick bl a genom en dal, där vi för första gången såg odlingar, stora åkrar av majs och solros. Det var mycket grönt här. Vi besökte också ett ställe där världens störsa meteorit har landat. Av hålet fanns det inget kvar, men meteoriten låg där, 80 ton järn. Den var ca 3x3 meter  och ca 1 m hög. Om man stod på den och pratade så lät inte rösten som vanligt. Den lät väldigt annorlunda.

Vi anlände till Waterberg sent på eftermiddagen. Vi fick en bungalow som låg  en bit bort från reception och andra huvudbyggnader. Den var mycket fint, rättså ny tror jag, med en terrass med utsikt över själva berget.  Den låg på en sluttning och hade både utedusch och innedusch, så där var dörr både på framsidan och baksidan. Vi satt på altanen och tog ett glas vin och skrev lite på datorn innan vi gick ner till huvudbyggnaden för att äta middag.  

Utsikt från vår terass

Foto på rummet

Det blir mörkt redan lite innan sex. Vi åt vår middag och satt och pratade lite med värdfolket och de andra gästerna. Satt sedan en stund runt booman.

Går tillbaka till bungalowen vid halvnio-tiden.  Vi kommer in och tänder ljuset. Hans går bakom sänggavlarna där det finns en betongbänk med tvättfat och hyllor. Något ser konstigt ut och så tittar han på hyllan där kassaskåpet skall vara. Det är borta!!! Någon har stulit kassaskåpet säger han till mig, men först tror jag honom inte. Skåpet var bultat fast i betongbänken. Men mycket riktigt, skåpet var borta. Jag tittar på bakdörren och ser att den är uppbruten.

Platsen där kassaskåpet suttit.

Den uppbrutna dörren

Skåpet, som vi trodde var helst säkert, är alltså borta, likaså alla våra kontanter, pass, kontokort och ett par diamantöronhänge och ett halsband i bergskristall, som jag köpt och även min iPhone. Sedan börjar vi titta oss omkring och ser att de stulit vår ryggsäck med filmkamera, kamera, laptop, iPad, bilnycklar och lite annat i. Kikare och ett större kameraobjektiv är också stulna. Alltså de har tagit allt av värde plus två bananer och en påse lakrits.

Vi går ner till receptionen och alla blir förstås upprörda. Det rings till polis och även till deras privata säkerhetsmän. De privata killarna följer med oss upp till bungalowen igen. Den ena har k-pist, lite otäckt. Med de hittar inget och vi tar med oss allt vårt bagage och flyttar ner till ett rum vid huvudbyggnaden. Det hela ter sig väldigt overkligt och vi är nog båda lite chockade. Polisen, som har en 5-6 mil att köra meddelar att de kommer först på torsdag morgon.

Nu börjar det hela. Hela morgon sitter vi med polisen för att skriva en rapport, 3-4 timmar. Poliskvinnan skriver mycket detaljerat om vad som hänt. De förhör alla anställa på farmen etc.

Vårt största problem nu är att vi inte har våra pass och inga pengar eller kreditkort. Hans har ca 150 Namibiska dollar (ca 95:-) i fickan.  Vi börjar ringa runt. Först till konsulatetWindhoek, som hänvisar oss till ambassaden i Pretoria. Där är ambassadören inte på plats och vi får reda på att det är finska ambassaden som fixar pass till oss. Vi kontaktar dem, men de måste ha polisrapporten innan de kan göra något och INGEN, säger INGEN kan hjälpa oss med kontanter.  Försäkringsbolaget skall ha 3-5 dagar på sig att skicka pengar. Den tiden har vi inte. Vi känner oss rättså hjälplösa. Vi tänker att vi får be våra barn om hjälp. Vi ringer hotellet i Windhoek, Hotel Uhland, där vi skall bo de sista dagarna i Namibia, för att be om uppgifter så att någon av barnen kan skicka pengar. Inga problem, får vi till svar. Vi hjälper er med pengar. Alltså behöver vi inte be om hjälp hemifrån, utan hotellet lånar oss pengar. En stor sten föll från våra hjärtan.

Hotel Uhland 

Managern till farmen skulle till Windhoek på torsdagen, så hon kunde hämta reservnycklar hos biluthyraren. Tur i oturen. vihade också en reservdunk med 20 l diesel så vi klarade oss ill Windhoek.

Nästa problem är polisrapporten. De kan inte skanna och e-maila den till farmen, utan chefen fick på fredagen köra till polisstationen (10-12 mil t/r), hämta polisrapporten och maila den till hotellet i Windhoek, sent på fredag em. Då var finska ambassaden stängd.

Vi körde till hotellet i Windhoek. Det första vi får är N$2000, utan kvitto. Irmgard, hotellägaren, tyckte att vi behövde lite kontanter. Hon var vår räddare i nöden. Hjälpte oss på alla sätt.

Dagarna i Windhoek präglades av oron för passen. Finska ambassaden sköter svenska pass i Namibia. Där var stängt lördag. o söndag.  Först på måndagen kunde vi besöka ambassaden och betala de 240 Euro !!, som passen kostade.  Priset har EU bestämt. Passen gäller bara för vår resa hem.  Ambassaden skulle sedan kontakt UD i Stockholm. Först på måndag kväll fick vi besked att passen var klara att hämtas på tisdag morgon.

Lite annat hann vi förstås med. Lite shopping, mindre än vad vi tänkt. På söndagen var vi med en av hotellets anställda på en gospel-gudstjänst i den svarta delen av staden.  Det var en härlig upplevelse. "Kyrkan" var bara ett större plåtskjul. Alla som kom var finklädda och deltar i mässan på ett helt annat sätt än härhemma. Och så sjunger de fantastiskt bra.

Pastorn. Lika glad hela tiden.

Församlingen sjunger och dansar.

Det är stor skillnad  mellan de svarta och vita områdena. De svarta är mycket fattiga och folk bor i allt från plåtskjul till lite bättre hus. De vita bor oftast i fina hus. Här är det mycket segregerat.

I tisdags flög vi hem. Lite trubbel med passen var det, men inget större och nu är vi hemma.  Det största bekymret var när vi visade passet i Syd Afrika. Damen i kontrollen hade mycket bekymmer med att det fanns liten plats till hennes stämplar. Hon var tvungen att kalla på bossen.

Vi har ju försäkring, men den täcker nog bara bråkdelen av våra kostnader och  alla våra bilder och filmer är borta. Endast de bilder vi laddat ner i picasa-albumet på bloggen finns kvar, men upplösningar är betydligt mindre än originalfotona.

Vi har haft en bra resa och upplevt mycket. Namibia är ett fantastiskt land, med en storslagen natur och mycket trevliga och vänliga människor.