Tisdag 29

Idag har vi åkt tvättbräda i 26 mil 5 timmar. Vi mötte inte många bilar, men däremot mötte vi säkert 40 cyklister. Undrar vad som får en människa att ge sig ut på cykel på dessa vägar. Just här är det rättså backigt. Varmt är det också. De blir superskitiga, då det dammar rejält efter varje bil som de möter eller blir omkörda av.

Naturen är fantastisk. Höga berg sticker upp lite varstans. Annars är det platt. Idag har vi sett springbock och zebror.

Vi bor mitt ute i öknen i en liten stuga med canvastak. Allt är mycket fint. Här finns också ett litet utomhuspentry. Campen där vi bor har self-cartering. Vi har beställt ved och en låda med kudukött och lite annat. Just nu sitter vi på altanen och har tänt grillen och väntar på glöd. Sedan skall vi äta grillat kudukött.

Solen har gått ner och det börjar bli mörkt. Snart kan vi se HELA vintergatan. Det är stor skillnad mot hemma. De vi ser hemma är bara smulor av vad som finns där uppe.

Solnedgång över campen 

Jag (Hans) var och tittade på fotboll på TV i Receptionen/baren, 2:a semifinal mellan Real Madrid och Bayer Munchen. När jag kom tillbaka såg jag 2 schakaler som var och letade mat på altanen där vi bor men skrämdes iväg när jag kom.

Onsdag 30

Upp klockan 5 för idag ska vi åka på en tur ut i öknen Sossusvlei och titta på väldiga sanddyner.

Grinden till reservatet öppnas först när solen har gått upp ungefär halv sju och kön var redan då rätt så lång. Vi stannade vid Dune no 1 och guiden hittade, efter ett tags letande, den tunnelgång som spindeln Vita Änkan (?) har byggt och ligger under dagen när värmen är som högst. Tunneln, som sträcker sig snett ner i sanden kan vara upp till ca en halv meter lång och är gjord av spindelsväv. Guiden grävde fram spindeln som är en giftspindel så det blev lite panik när spindeln sprang omkring för att komma undan oss närgångna inkräktare. Vi människor dör visserligen inte men man får mycket ont av ett bett från spindeln.

Efter 6 mil asfaltväg, som kantades av fantastiska sanddyner, tog sedan det stora kraftprovet vid, nämligen att köra i sand! Det krävs en 4 hjulsdriven bil och en duktig chaufför för att ta sig de sista 5 km till slutmålet. Det blir böter om man kör fast.

På hemligt uppdrag

Sanddyner

Från parkeringen gick vi sedan till fots i sanden. Det var lite backigt och det var riktigt tungt att gå i sanden. Efter ca en halvtimme kom vi till Death Vlei, en plats som idag består av ett rätt så stort antal döda träd. Träden ska ha börjat växa för ca 880 år sedan. Vattnet försvann för ca 550 år sedan och träden vissnade och dog. Idag står de kvar som ”skelett” från en svunnen tid.

Dead Vlei

Dead Vlei

När vi kom tillbaka efter vandringen var det uppdukat till frukost. Flott som tusan, men duk och riktigt porslin.

Frukost i det "gröna"

På väg hem stannade vi där vägen ser ut som sten. Guiden hällde lite vatten på marken och genast blev det lera. Här kan eller får man inte köra om det har regnat, vilket nog inte sker så ofta då detta är öken. Han hällde också lite vatten på en snustorr växt och det tog det bara några sekunder så började växten blomma. Det är märkligt hur växter och djur anpassar sig till sin omgivning.

En gäst vid frukostbordet

Torsdag 1

Dags att lämna Desert Camp och köra ca 35 mil km genom öken till Swakopmund.

Vårt "hus"

En öken som är världens äldsta.

Ett helt fantastiskt landskap, som skiftar från semiöken med några enstaka träd och buskar till ett ökenlandskap utan ett enda bevis på växtlighet. Böljande kullar till djupa raviner, upp och ner genom pass på ca tusen meter och allt på grusvägar med ett dammoln efter bilen. Så det gällde att inte komma för nära framförvarande bil, dvs hålla ett avstånd på ca 5-600 meter. Det är mest vid möten som man får sakta in för att dammet skymmer sikten rejält. Det var skönt att komma fram till Walvis Bay och få lite lunch sedan var det bara 30 km till Swakopmund.

Hotellet i Swakopmund är en gammal doktorsvilla med annex och med en fin trädgård. Förutom sovrum har vi ett vardasgrum också. Här skall vi bo i fyra nätter.

Villan från gatan